FÖRSTA KAPITLET.
Från mitt kupéfönster iakttog jag, hur en man på rak och ledig arm lyfte upp en kvinna på tåget och kastade ett par väskor efter henne, just som vi satte i gång. I full förvissning, att här hände något som på det närmaste angick mig, störtade jag ut på plattformen. Där stod hon och höll i järnräcket med kraftlösa händer. Hon var nära att släppa taget, så att jag kom i sista stund.
Jag tog henne naturligtvis med mig in och satte henne i ett hörn av kupén. Hon sade ingenting, jag heller ingenting. Men jag satt och iakttog, hur hon varje gång vagnen stötte i en kurva kastades handlöst mot väggen och slog huvud och armbåge i. Hon var som ett vrak, som ligger och hugger på ett grund. Icke spår av svikt eller motstånd hade hon i sin kropp, och orkade icke ens med en min reagera mot de svåra törnar hon fick. Men hennes läppar förändrades, blodet vek sakta från dem. Från den blåa färg de först haft, övergingo de till grått.
Mannen, som hyvat in henne på tåget, hade
