134
de rika, ofta, de är snåla. Nå det gör ju detsamma numera. I alla fall så var det, och aldrig träffade jag någon, som då han märkt det, inte genast sökte dra fördel därav. Aldrig mötte jag godhet eller undseende. Det är väl underligt, för jag vet ju att de finns.
Hon sade detta med en fråga i rösten, och jag skyndade mig att försäkra, att hon haft en ovanlig otur. Bland annat därför att hon icke hittat mig förrän nu.
Det var en ganska nyttig lektion för min egenkärlek, när jag märkte, att hon tvekade, om hon skulle kalla det otur, att vi icke möttes förrän i sista stund. — Jo, medgav hon, det hade nog varit bra på sitt sätt om vi träffats förr. Men, ser du, det är ju det, att du kanske övertalat mig att sköta mig bättre och leva lite annorlunda, och då hade jag inte ens haft de små usla fröjder, den lilla spänning och färg över mitt liv, som jag haft. Se, nu har jag visst dock äntligen lyckats att ge dig en shock?
Ja, jag medgav, att det var inte utan.
— Ja, men då, sade Eva, har du visst ändå inte riktigt förstått? Jag ångrar inte detta. Varför? Därför att jag ingenting hade att spara mig för. Inte för äktenskap eller moderskap, får du ju lov att medge, ja inte ens för kärlek. Inte för människors aktning, för den hade ju ytterst vilat på en lögn, ett förtigande.
Jag frågade, men något matt, ty jag förstod,
