SJUNDE KAPITLET.
och sover över en farlig förmiddag
Vi hade likt Job sökt ro men funno oro. Icke ens en timme fingo vi vila. Jag vaknade ur min sömn vid att någon knackade på dörren. Den knackande inväntade inte mitt stig in utan stack omedelbart in ett svart huvud. Det var Niklas: — Fröken Rakel, viskade han i hemlighetsfull ton, jag får löv å tala mena ett bete.
— Ja, kom in då, sade jag otåligt, nu har han ju redan väckt mig.
— Å, redan är det väl inte, sade han, hon är strax sju, klockan. Så steg han in, i handen en kopp med islaget kaffe och socker på fatet.
— Drick, sade han, så vaknar hon.
Nu ser jag i vanliga fall gärna, att Niklas vänder sig till mig, när det är något, och jag är till och med ganska stolt däröver, ty han värderar annars inte kvinnfolk, även om han för den tillgivenhets skull han hyser för herr doktorn gör deras göra. Men i dag kände jag djup bitterhet mot honom, trots kaffe och brasa.
— Vad var det Niklas ville då? frågade jag kort.
