burit ett känt sanatoriums märke på sin mössa. Men därför att hon avsöndrats från ett sanatorium, som ju ofta sker i lagom tid före slutet, borde hon ju icke lämnats ensam åt sitt öde på ett tåg. Hon kommer aldrig ur det, tänkte jag, om man inte hjälper henne.
Ginge det ända upp till Narvik, så bleve hon sittande, till dess hon fölle, och så liggande för alltid.
Jag satt och funderade en stund på vad jag kunde göra. Det låg ganska nära till hands att ta henne med mig till Ljungheda. Men där stod en rent teknisk svårighet i vägen, som brydde mig. Slutligen gick det upp för mig, att om där inte fanns baksäte på vagnen, så kunde jag sitta på kofferten. Lugnad i detta avseende, böjde jag mig fram mot den namnlösa reskamraten och sade: — Kom och sätt er här bredvid mig, så skall jag ta emot alla stötar.
Hon såg nu upp. Hennes grå ögon voro liksom molnbetäckta. Hon vätte med tungspetsen sina torra läppar och smålog svagt.
— Jag kan inte flytta mig, sade hon.
Jag ansåg mig därmed ha fått tillåtelse att sätta mig bredvid henne, jag lade armen om hennes rygg, och hennes huvud föll av sig själv ner mot min axel. Som jag är ganska fet, satt hon bra så. Efter en stund tänkte jag, att jag kanske måste tala om för henne att hon skulle följa med till Ljungheda.
