146
nog aldrig avsett att lägga in däri, då han skrev den.
Hand i hand i skolen vandra,
tills I återsen varandra.
Så voro då Eva, Georg och jag ensamma med den gamla.
Hur väl jag mindes söndagsförmiddagar från mycket längesen, då man kunde vara ensam och vakta huset och söndagssteken. Om bara inte tattare kommo då, vilket alltid var min hemliga oro, så var intet i världen så stilla som dessa tre förmiddagstimmar. Sedan jag städat och lagt in i spisen, brukade jag sätta mig med en psalmbok i salen, men ofta läste jag icke, jag endast lyddes till den levande tystnad, som är i gamla hus, där det arbetats mycket, och där många sorger genomlidits, där heta strider stått med osynliga segrar och kanske offentliga nederlag. Sedan kyrkfolket gått i dag, smög jag mig förbi gamla frun in i salen och lyddes efter den levande tystnaden. Men den var icke där. Kanske betydde det blott, att den icke fanns hos mig, men jag tyckte att det var, som om de döda blivit utdrivna av de nu levande.
Både Eva och jag skulle velat stanna på våra rum hela förmiddagen. Men då vore Georg överlämnad försvarslös åt den gamla, och det var otänkbart att det finge ske. Så snart han lämnade sitt rum, gingo vi också ner. Jag vände ryggen
