150
alltjämt säger. Hon kan inte nog förundra sig över fru Pettersson, det är ju ett förskräckligt ansvar att dra över sig så många barn.
Fru Pettersson svarade, att antalet det hade man ju inte så mycket att säga till om, när man var gift. Och gudskelov voro hennes barn snälla och friska och duktiga till det enkla arbete de hade att utföra.
Värdinnan unnade inte sin gäst att behålla några tröstegrunder. Hon skulle betänka, denna moder till tio barn och med det elfte i sitt sköte, att hon inte hade långt från landet rott, och att ännu kunde hon drabbas av alla de sorger, som kunna slå en moder till jorden. Hon hoppades att det inte var så i fru Petterssons familj som till exempel i den Mossbäckska, att det förekom i varje kull ett rötägg mittibland praktexemplaren.
Vi uppfattade inte riktigt vad fru Pettersson svarade på detta, men jag hörde, hur hon försökte leda samtalet från sina förhållanden över på ämnet Mossbäcks.
Det var tydligt, att hon ingen aning hade om att vi sutto inne i förmaket med dörren på glänt, där brukade ju heller aldrig vara någon. Men hon var ändå försiktig med en bondhustrus nedärvda och inlärda försiktighet för att tala fåfänga ord.
— Min morfar, sade hon, kände frun till honom, han var kommunalordförande på prostens tid, han hetade Anders Petter frå Vitamossen, och
