— Hade ni tänkt resa långt? frågade jag.
— Jag har biljett till Nässjö.
Detta svar hade jag inte väntat. Den möjligheten hade inte fallit mig in, att hon visste varthän hon skulle. Nässjö, ingen människa far dit utan att ha far, mor, kanske en man där, redo att ta emot. Aldrig, sade jag till mitt hjärta, kan du då låta bli att överila mig. Men samtidigt halkade mig över läpparna följande enfaldiga fråga: — Varför just Nässjö?
Och den namnlösa svarade lika meningslöst:
— För jag tänkte där fanns en sjö.
Då återtog jag i samma ögonblick mitt beskyddarskap och sade: — Det vore nog bättre att ni fore någonstädes, där det inte finns nån sjö.
På detta svarade hon ingenting, sjönk blott ihop ännu mer och blev liksom mindre i mina armar. Jag lyfte henne upp i mitt mulliga knä, ty jag trodde hon skulle dö, och ett barn ska dö i ett knä. Till åren var hon väl intet barn, men dock lätt som ett barn i min famn. Hon viskade något, jag hörde inte vad, men på hennes händers famlande rörelser förstod jag, att hon letade efter något, och jag gav henne handväskan. Ur den lyckades hon få fram en liten flaska, jag tog den, slog det tillåtna antalet droppar i hennes flata hand, så fick hon suga dem i sig.
Dessa droppar öppnade hennes ögon för det förhållandet, att hon satt i en vilt främmande
