153
backs systrar, som fick lov att gifta sig i hast ned en vanlig simpel bonde, för att hon skulle ha barn med honom. Hon var ändå förlovad med en präst. Skulle man ha kunnat tänka sig något sådant, sånt herrskap som de var.
Den verkliga historien kände jag till, mor hade berättat den. Den simple bonden, som gamla frun sade, hade varit vacker och rik och präktig, ägare av en stor gård. Prästen, som mamsell Mossbäck aldrig velat veta av, var fattig och ful. Det var alls inte något syndigt eller tragiskt med den historien, utom det att hon dog tämligen ung. Men dock hann hon bli riksdagsmansmora och få resa till Stockholm först.
— Men riktigt hemma blir man väl aldrig med en man ur en annan klass, sade mor, och efteråt, aldrig då, undrade jag om hon tänkte på far. Just som jag satt och väntade att gamla frun skulle börja tala om min morbror på samma sätt kom det:
— Fru Pettersson har väl hört om den siste Mossbäck. Han gjorde sig inte lite till för mig på sin tid, men se jag var trogen Hamnell, som jag var förlovad med i femton år, och jag kan verkligen inte hjälpa, ifall det nu var så, att han kom av sig för det.
— Å, gjorde han? sade fru Pettersson dellagande, och Georg och jag smålogo mot varandra. Olycklig kärlek verkar ofta grotesk — i andras ögon. Men något så förfärligt öde, som
