155
den upp och förklarade så mycket dunkelt, det förfärliga med gamla frun var, att hon talade även sanning ibland.
— Och vad Georg angår, fortsatte hon obevekligt, så är han då en Mossbäck upp i dagen.
— Fast hans farfar var en simpel bonde? insköt fru Pettersson helt fyndigt. Hon hade tydligen blivit stucken över uttrycket, som ju inte var att undra på.
— Ja, sade gamla frun för att bättra på, ingen kunde väl önskat högre än jag, att han skulle bråtts på fars sida. Ljunghedarna, det är något annat, det är rejält folk, som inga anspråk har att hållas märkvärdigare än andra. Och jag håller väl så på bönder, som någon, mer än herrskap i allmänhet, fru Pettersson. Men nu är det så ledsamt som att han verkligen är lik Mossbäck, som blev buse i Stockholm, ja jag har riktigt svårt att se det. Och jag har hört, att Mossbäck också ble lite underlig i huvet, men snälla fru Pettersson, kom ihåg, att det säger hon inte för en levande själ. För det är så synd om Georg, och det är precis som Rakel brukar säga, att om inte för annat så för att det inte ska gå för Elias, som det gick för hennes far, att han fick ha samvetskval på sitt yttersta, så ska vi ha fördrag med Georg i det längsta.
Nu var det jag, som reste mig, och Georg, som med ett ironiskt leende härmade mig och lade fingret på munnen. Och för att han icke skulle
