160
slutet är nära för oss. Och skulle då osten inte tåla höra ett ord från vasslan, eller vad det heter.
Här såg jag nu det omedelbara resultatet av att jag låtit den gamla hålla på. Och därför att jag skämdes däröver, blev jag ond på Georg.
— Det här är bara feghet av dig, sade jag ungefär som jag sagt till Eva i natt. Du med ditt bondblod. Sunt, ärligt, präktigt bondblod från Ljungheda, det är vad du har i ådrorna och alls inte vassla. Det är mycket sant, att du väl har arv från din farmor också och alla dessa Gudsmän och hamnbusar. Men vad vet du om det, kanske var även hamnbusen en Gudsman.
Georg satt med hakan stödd mot händerna och såg upp på mig, som stod framför honom, med ett vänligt och överlägset leende, detta, som är ens närmaste belöning, när man talar med ungdomen.
Det gjorde mig inte mycket blidare mot honom än jag var förut.
— Ja, sade jag, du skrattar bara åt vad jag säger, men det bryr jag mig inte om. För nu tror jag ändå, att man kan välja sitt umgänge även bland sina förfäder, om man bara vill, men det är där det kniper.
— Tack, sade Georg, det är väldigt hyggligt av dig att skälla ut mig. Du vill inte låtsas om det du dock vet, man skäller ju endast ut friska personer. Men var nu ärlig. Vi vinner ingenting,
