168
sig och gick ut, så störtade jag hals överhuvud efter.
— Du går väl inte till herrgården?
— Jo, det är just vad jag gör.
— Ånej, Georg!
— Jo. Bråka inte med mig. Det måtte du väl begripa att jag är tvungen till.
— Då följer jag med dig.
— Du försöker.
Ja, jag försökte verkligen, men han sprang snart ifrån mig på sina långa ben, och jag måste andfådd vända åter igen. Jag tänkte mig då att titta till Eva och möjligen lägga mig att sova middag, som de andra gjorde. Men i övre förstugan har jag tydligen drullat ikull, ty här av-brytes min historia och fortsättes först något senare med att Niklas — i sockor lyckligtvis — kom klivande rakt på mig.
— Jestanes, sade han, ligger hon här, fröken? Patron har kommit i sällskap med herr döktorn, och herr döktorn skicka me te fröken å fråga om det finns några grögga-glas i huset, för de skulle ha en viski.
Ännu något hände denna dag, såsom en i viss mån försonande avslutning.
På kvällen kom gamla frun helt spak och bad att få tala med mig. Jag hade verkligen svårt att svara hövligt men följde henne dock på hennes enträgna begäran in i hennes kammare.
— Jag ville be Rakel, sade hon, medan jag
