Jag tittade ut och såg i skymningen, att vi voro inne i de välkända ödsliga regionerna med martallsbevuxna mossar. Vi äro snart framme, sade jag, och tänkte: Käre gud, om jag hade henne i vagnen ändå.
Efter mycken möda var jag äntligen så långt kommen, och ännu levde hon då. Jag knäppte fotsacken om henne med en innerlig önskan, att jag måtte märka, om hon ramlade ur på vägen. Själv måste jag mycket riktigt ta plats på kofferten bakom.
Vägen är lång och backig från stationen fram till Ljungheda prästgård. Lasset var tungt, väglaget trögt, och hästen gick fot för fot. Det dröjde icke länge, förrän den lilla insvepta gestalten började vaja hit och dit på samma livlösa sätt som förut i kupén. Jag måste försöka hålla henne bakifrån så gott jag kunde. Skjutspojken hade nog med märren.
Så föll mörkret över oss, men icke samma mörker. Mot mig var det moderligt och milt, och för mig hade det inga hemligheter, nog mindes jag ändå den kära vägen hem. Men måste icke den namnlösa, om hon orkade förnimma någonting, finna detta mörker skrämmande, i vilket hon färdades med två okända figurer mot ett mål om vilket hon ingenting visste?
Plötsligt började mitt enfaldiga hjärta oroa sig och sade: — Vad vet du mer än honom det mål du far till? Du har varit borta från ditt land i
