173
frun därmed, att han blivit kär i Eva. Och det råder för henne icke den ringaste tvekan om, att vill herrgårdspatronen Eva något, så ser hon inte åt den fattige och kollrige medicinaren mer.
Elias förbereder sig till helgens många predikningar, och jag har icke stört honom. Då han icke velat tala med mig om Georg eller Helena, har jag icke nalkats honom. Må han tänka på Kristi födelse och intet annat, om han det kan. Men han kan det inte. En dag, då jag dammade hans skrivbord, fann jag hans almanacka ligga uppslagen på skrivbordet och där stod:
»Gud var icke så tyst.
Tig icke och var icke så stilla, o Gud.»
Dessutom märker man på allting sedan den där lördagskvällen, att han fått en skräck i sig. Han har börjat med ett sätt att rycka till för buller, som var honom olikt, det var ett sådant lugn med honom förr. När han kommer in utifrån, ser han sig omkring i rummet, forskande, som för att utgrunda, om något hänt medan han varit borta, som man söker dölja för honom. Äntligen förstår han, att det händer saker i hans hus.
Men hans sätt mot Helena fyller mig med samma förvåning som ofta mäns sätt att behandla sina kvinnor. Det är på något vis (och måste väl vara) alltid tvärtom, ifall jag utgår från det jag tycker skulle vara naturligast.
