174
Om han visat sig sårad eller ond över Helenas utbrott, skulle det bestämt ha berett henne en viss tillfredsställelse. Men han är lika oföränderligt, osvikligt hövlig, förhör sig om hennes hälsa, hennes önskningar och glömmer hennes svar.
Däremot är det en, som förändrat sitt sätt mot Helena sen den dagen för bådas nederlag, och det är Eva. Hon känner en olyckligs sympati för en annan olycklig och visar det.
Detta är strängt taget den första handling jag sett av Eva i detta hus, den första omedelbara uppenbarelsen av ett skaplynne. Ty här är hon icke på något sätt part i målet eller intresserad. Hennes uppförande i övrigt kan ju vara mera medvetet, säger jag mig i nyktra ögonblick. Men här handlar hon tydligen rent instinktivt, omedvetet. Det lustiga här är att Helena misstroget sätter sig till motvärn, hon tror väl att den skygga vänligheten mot Georgs styvmor är beräknad.
Men det är som om hon just nu inte ville se eller erkänna en vänlighet, inte vara annat än bitter, sammanbiten, överansträngd och illa behandlad. Jag har aldrig sett ett tekniskt så välskött julstök som hennes. I konsten att göra brådskan osynlig och för husets herrar och gäster undanröja alla obehag därav har hon nått fulländningen. Hon kan verkligen konsten att artigt dö av trötthet bakom sina närmastes rygg.
Hon överglänser fullkomligt mor och mig. Då
