180
och handdukarna i färskt minne, hade jag med första post sänt in den till staden, fått den dödad och medlen insatta på en bok med Georgs namn. Jag gick efter den nya boken och visade henne den, vi hade en strid om boken, men jag, som är fyrtio år yngre, segrade ju.
Då störtade hon in till Elias, jag följde efter och ställde mig att lyssna vid dörren.
— Det är min plikt att varna dig, som har andras kassor, sade hon, och det är mycket tråket å behöva säga det, men hon stjäl som en korp. Ja, jag säger inte mer.
Tänk, det var riktigt otäckt att höra; jag blev nästan övertygad själv, och jag är säker på, att Elias ett ögonblick undrade, hur saken verkligen förhöll sig.
Då jag sade till Georg, att gumman snart skulle ta kål på mig, skrattade han och förklarade att han skulle ta kål på henne.
— Hon är oövervinnelig, sade jag.
— Man kan inte säga, att hon är oövervinnelig, sade Georg, förrän man försökt vinna henne med godhet. Pass på, i morgon ska jag hälla grädde i hennes mjölk. Ja, han gjorde det, och det var en syn. Gamla frun stirrade på honom, som om han blivit tokig. — Försök inte med mig, sade hon. Det biter inte på mig.
Men han roade sig med att hålla i med den mest utsökta älskvärdhet mot henne som mot oss alla. Och det steg i skuggan av spöket upp
