181
en liten blek, tårögd munterhet i vårt hus, varje ögonblick på sin vakt för att gömma sig så snart spöket skulle visa sig.
— Och hon kommer, den dära Sau, te jul om inte förr, sade Niklas, för se den onde han rasar ve helgerna, för han kan varken tåla Kristi födelse eller hans död och pina.
Och mycket riktigt, tre dagar före jul hade vi henne mittibland oss. Om man inte kunde godtaga Niklas’ förklaring till att hon visade sig, så måste man sannerligen grubbla över vilka tysta, dolda vägar detta andra jag vandrade i det fördolda, innan det bröt upp i ytan på nytt. Hur jag iakttog Georg i det dagliga livet, återfann jag aldrig en min, ett tonfall, en gest, som erinrade om hans andra jag, och jag kunde vakna ibland mitt i natten och säga mig: det är en dröm, gudskelov, jag drömt i natt, om en liten stund skall verkligheten klarna för mig, och då skall jag erfara en ljuvlig lättnad att ha blivit befriad från denna spöklika fantasi.
Men rätt vad det är är jag åter mitt i det, och det är ingen dröm. Ack nej, denna gång hämnas hans andra jag grymt på hans stackars oskyldiga munterhet och övermod. Det är Sau som har övertaget, ty hon har vapnet och han han inte komma åt det, där hon står ute på gården och siktar in genom fönstret. Stora, långa karlen kryper längs väggarna och gömmer sig än bakom mina än bakom Helenas kjolar. Jag
