182
rullar ner alla gardiner och släcker lamporna, där sitta vi i kolsvart mörker, medan Georg smyger omkring på tå och försiktigt gläntar på gardinen för att iakttaga, var hon befinner sig. Plötsligt störtar han ut, barhuvad utan ytterkläder. Ingen annan har sans nog att företaga något, men Niklas följer ögonblickligen efter honom i bara strumpsockorna, såsom han brukar gå inne i köket. Ett dunderslag mot väggen där ute skakar hela huset, det ena följer på det andra, det är väl Georg, som slår efter henne utan att träffa. Så smäller grinden våldsamt och allt blir tyst. Det dröjer några spännande minuter innan jag från förstugubron, där jag står, hör deras steg. Jag hör Georg just i allémynningen banna Niklas för att han gått ut utan mössa och rock, och i detsamma upptäcker han, att Niklas går i bara strumporna ute i snön: — Vad är det med dig, karl, du kan ju inte gå? Seså, tag mig under armen! Niklas kan nätt och jämnt hasa sig in på stelfrusna fötter, han skälver av köld. Allt vad vi göra, kan inte hindra att vi julafton ha lunginflammationen här.
Niklas har sitt rum nere i boden i forna tiders pigkammare, och därnere vistas nu Georg hela julafton. Vi se icke skymten av honom uppe i stora byggningen, och fast huset är rent och prytt till helg och överflödar av mat, verkar det så dött och sorgligt med bara oss fyra gamla som gå om varandra. Eva hatar alla kristna hög-
