fjorton år och det är icke längre din mor, som möter dig i hemmets dörr, det är din brors hustru.
Jag är väl värd medlidande som har ett så besvärligt och besynnerligt hjärta. Det är ingen tyst och punktlig tjänare, som sköter sitt och låter sig glömmas. Det gör sig alltid påmint, vi är alltid, ack, alltid två. Det klagar över sin tjänst mycket ofta, det har för mycket att göra, för trång bostad, det säger upp sig och vill flytta, och blir ändå alltid kvar på trotjänares vanliga vis.
— Kan du då icke vara lugnt i kväll, bad jag det bevekande. Två gånger sju år var jag i tjänst hos främmande herrskap, nu kommer jag ändå till mina egna.
— Vet du då om du kommer som tjänare eller gäst?
— Min broder har bett mig komma, och jag har ingenting emot att tjäna.
— Ja, han har bett dig, men han visste inte då, hurdana vi två var efter de fjorton åren i främmande land.
— Ts, om du yppar vår hemlighet, blir du olycklig. Jag har länge misstänkt dig för att inte kunna tiga. Jag vände mig bort från mitt hjärta och frågade skjutspojken: hur står det till i prästgården?
— Jo, de lär sa va bra.
— Kyrkoherden och frun krya?
— Ja, inte annat än jag vet. Fast di sär att frun är lite arti.
Nu sutto de alltså där, min bror och hans
