183
tider och vägrar att gå ner till dagens stora måltid, som skall begås i köket.
Lyckligtvis kom Petter Abrahamspojken genom snön över gården. Det var inte långtifrån att jag börjat gråta av rörelse, då jag såg honom komma strävande ensam över gårdsplanen mellan snövallar högre än han själv. Säkerligen hade gumman följt honom fram till allémynningen, men det såg ju alldeles ut som om han tagit sig fram ensam. Han fördes i triumf till bords, men uppförde sig till min stora sorg icke riktigt som han skulle. Det dracks brännvin denna dag enligt gammal sed, och pojken envisades, han ville ha ett glas med de andra. Om du visste vad du bör vara glad över att du inte får din vilja fram, predikade jag, men han förstod alls inte välmeningen. Han opponerade sig mot all disciplin denna dag. Han hade hört så mycket om julen, att han fått den föreställningen, att det var en tid, då man gjorde alldeles som man ville. Och när han sen till sist blev vägrad att få skålla sig på mitt brännheta kaffe, då blev det för mycket, och han började snyfta och gråta. Nå, så ska jag göra som Gud Fader gör, sade jag och lät honom skålla sig på kaffet.
— Jo, Rakel hon uppfostrar barn hon, sade gamla frun spetsigt.
— Ja, det är just det jag gör, sade jag med den skållade pojken i famnen.
Jag tror, att hans närvaro plågade Helena, hon tycker inte om att se små gossar. Men hon tände
