191
att jag har så lätt att avstå. Aldrig har jag haft något så dyrbart i min hand eller hjärta, att det kostat så mycket att lämna det. En man bad mig en gång avstå. Och i och med att han bad mig, blev det så ofantligt lätt att göra det. Sådan är jag, långt blekare än Helena till exempel, ja, kanske än de flesta. Jag har fått ett överskott av resignation i arv. Mitt liv är ett obetydligt och ganska likgiltigt liv, och jag har funnit mig så lätt. Underligt nog, det är bara ibland, då jag tänker på Georg, som jag får en aning om, att man kan vilja rasa mot ödet och strida en förbittrad kamp mot övermakten för sitt liv, och då anar jag ett ögonblick, att livet kan ha dyra värden att kämpa för, dem jag aldrig upptäckt.
Då klockan var ett kom någon, det var Helena.
Niklas reste sig upp i sängen och bara såg på henne, som om han sett en syn.
Hon hade kastat en rundskuren kappa ned över axlarna och dragit kapuschongen över huvudet till skydd mot snön, som föll. På armarna och tätt tryckt mot bröstet bar hon något, ett bylte väl insvept i schalar. Hennes ögonlock voro brunare än vanligt och skuggorna under ögonen svarta som julnatten, men hon såg mycket milt på Niklas, när hon gick fram mot hans säng.
Innan hon hunnit säga mer än: se här, Niklas! avbröt han henne med stark, om än hes stämma.
— Se, utbrast han, ett barn är oss fött, en son är oss given!
