192
Han var borta i julnattens mysterier och matmodern flöt ihop för honom med jungfrun med barnet i samma gestalt.
I det ögonblick då Helena hörde detta, flög ett uttryck av outsäglig bitterhet över hennes ansikte. Det var som om hon tänkt: nej, ett barn är mig icke fött, en son är mig icke given. Och jag undrade flyktigt, om det var detta julen betydde för henne.
Men det var inte ett barn hon bar i sina armar, det var ett varmvattenkrus, som hon nu ville lägga i Niklas’ säng.
— Nej, vet Helena, sade jag, det tror jag inte han behöver.
— Han brukar ofta få ta det med sig om kvällarna, när det är kallt, svarade Helena kort.
Men Niklas, som med sin höga feber naturligtvis inte frös, skakade bara på huvudet. Han hade för övrigt alls icke sinne för världen omkring sig. Han var förflyttad årtusenden tillbaka i tiden. Här var stallet, här krubban, här modern med barnet, vars födelse fyllde honom med samma förundrade fröjd, som en gång ljöd ur herdarnas lovsång.
— Dä fäll underlit, när en rätt tänke på at, upprepade han gång på gång. Dä ä fäll me de undelista, som nönstins ha skett.
— Jag tror han dör, viskade Helena till mig.
— Nej, kära, varför tror du det?
