Den här sidan har korrekturlästs

192

Han var borta i julnattens mysterier och mat­modern flöt ihop för honom med jungfrun med barnet i samma gestalt.

I det ögonblick då Helena hörde detta, flög ett uttryck av outsäglig bitterhet över hennes ansikte. Det var som om hon tänkt: nej, ett barn är mig icke fött, en son är mig icke given. Och jag undrade flyktigt, om det var detta julen be­tydde för henne.

Men det var inte ett barn hon bar i sina armar, det var ett varmvattenkrus, som hon nu ville lägga i Niklas’ säng.

— Nej, vet Helena, sade jag, det tror jag inte han behöver.

— Han brukar ofta få ta det med sig om kväl­larna, när det är kallt, svarade Helena kort.

Men Niklas, som med sin höga feber naturligt­vis inte frös, skakade bara på huvudet. Han hade för övrigt alls icke sinne för världen om­kring sig. Han var förflyttad årtusenden tillbaka i tiden. Här var stallet, här krubban, här modern med barnet, vars födelse fyllde honom med samma förundrade fröjd, som en gång ljöd ur herdarnas lovsång.

— Dä fäll underlit, när en rätt tänke på at, upprepade han gång på gång. Dä ä fäll me de undelista, som nönstins ha skett.

— Jag tror han dör, viskade Helena till mig.

— Nej, kära, varför tror du det?