hustru, som är lite arti, och väntade på mig med den spänning, man inte kan undgå, då man skickat till station efter främmande. Och de sade, eller tänkte: måtte det nu vara gjort i en god stund, att vi drog hem Rakel.
Medan vi foro vägen fram i mörkret, kände jag och hörde mer än såg, hur skogen förvandlats omkring oss på dessa år, fallit och vuxit. Det fanns en vägsträcka förr, där skogen var högre än någon annanstädes, där den susade och sjöng, som det susar och sjunger i stora katedraler. Här var alltid lä i värsta storm, men när vi nu nådde dit, ven en vind från en fälla om min kind, och då visste jag, att man huggit ner mitt tempel. Men på forna fällor fanns i stället ungskog, som vuxit mig över huvudet.
De små stugorna och de stora gårdarna däremot, de lågo alla kvar, som jag mindes dem. Jag kände ljusen i fönstren som astronomen stjärnhimlen och skulle blivit lika förvånad som han om i en stjärnbild en stjärna kommit till eller fattats. Jag hade förstås gärna sett nya ljus i bygden. En bygd skall väl växa, så att dess hem bli för trånga och få, och nya härdar och lampor tändas.
— Är ni mycket trött, frågade jag den namnlösa.
— Jag orkar inte mer, sade hon.
— Kära, försök, bad jag. Det är bara en halvtimme kvar till härbärget.
