Den här sidan har korrekturlästs

195

som skrämd flyktade in till sig, mycket kon­funderad av att se mig komma uppifrån övre våningen.

På vägen över gården sade jag: — Georg, du, om han inte blir bättre, borde du inte… konsul­tera någon?

— Jag telefonerade in till stan redan i går, sade han. Men ingen doktor ville resa ut jul­afton. I dag tror jag säkert vi har en här, tidigt. Kunde du inte begripa av dig själv, att jag skulle tänka på det? På ett sätt är jag ju oskyl­dig till det här. Men samtidigt är jag ju den ofrivilliga orsaken, det kan jag inte komma ifrån.

— Nu får vi lov att se efter, sade jag, för att leda in hans tankar på annat, att inte Helena smugit sitt heta krus i hans säng, medan jag varit borta.

— Hade hon det med sig, sade Georg, det var ett helvete. Vet du nu blir jag rädd, för nu tror jag Niklas dör. Vi får väcka far.

— Varför säger du så?

— Har du inte hört den där historien? Nej, du var ju i utlandet, när det skedde. Jag var hos morföräldrarna, men jag har hört den berättas. När hennes barn dött och började kallna, så ville hon inte finna sig. Hon svedde det lilla liket med heta krus runtom. Fy, det har alltid synts mig en så hemsk historia, och så lik henne.

Så fort vi kommit in i sjukrummet, gick jag fram till. Niklas’ säng och berättade för honom,