NIONDE KAPITLET.
som håller nyårsvaka över honom.
— Är föret bra? frågade jag Georg, så fort jag fick syn på honom nyårsaftons morgon. Tror du de reser?
— Ja, det vill jag väl hoppas, att föret är bra, menar jag. Och kom ihåg, faster Rakel, att jag litar på dig, att du ordnar så, att vi får mesta möjliga glädje av deras bortavaro.
Nog kunde han lita på mig att göra mitt bästa. Jag hade ju flera dagar, ja, hela denna upprörda helg, sett fram mot dessa timmar, och jag måste bekänna, att ett av mina bekymmer, om än det minsta, då Niklas’ tillstånd blev kritiskt, var detta: tänk om gamla frun och Helena inte reser till Appelryd nu! Men stackars Niklas utgjorde inte längre något hinder för resan, där han låg i sin kista i pigkammaren sedan tre dar tillbaka. Allt som kunde göras hade blivit gjort men hjälpte icke. Han hade en skröplig kropp, och hans hjärta stod icke längre bi.
Döden var honom hjärtligt välkommen, han beredde sig fromt och överlämnade sig motstånds-
