198
löst och med barnslig trygghet åt Elias’ ledning genom dödsskuggans dal.
Det enda skärande momentet vid Niklas’ dödsbädd var Helenas förtvivlan. All hennes vanliga behärskning var borta, därför blev man så rädd för henne.
— Min enda vän, den ende, som brydde sig om mig i detta hus, klagade hon gång på gång högt i allas närvaro, därmed anklagande oss alla, främst sin make. Varför behövde just du offra dig och dö, fortsatte hon förebrående, med en udd mot Georg i sin klagan, du den bäste av allesammans? Jag vet inte vad Elias fruktade för och ville förhindra, men i alla fall fann han det nödvändigt att lugna henne. Kanske kände han också medlidande, varför skulle det vara alldeles uteslutet? Han gick fram till henne och lade sin hand på hennes böjda skuldra, och det var första gången, sedan jag kom hem, som jag sett honom närma sig henne på något vis mänskligt och oförbehållsamt.
— Kära Helena, sade han, missunna inte din vän Niklas att ha fått låta sitt liv för den han höll så mycket av.
Hon blev ögonblickligen stilla. En sådan makt har han över henne och brukar den aldrig annat än genom att icke bruka den.
Från den stunden märkte man hos henne icke spår av känsla eller rörelse i allt hon styrde
