Den här sidan har korrekturlästs

200

lighet och värdighet, som om han officierade i en mässa eller fått sig anförtrott att utföra någon liten del av ritualen till Guds och helgonens ära.

Men i stora huset var det tomt efter honom. Jag saknade honom tusen gånger, då jag ensam skulle göra i ordning middagen i köket på nyårs­aftonen. Jag var flera gånger färdig att ropa på honom: — Niklas! lägg in ved, mal kaffe, Niklas, gå efter potater i källaren, Niklas, var är Georg? Det dröjde också över tiden, innan vi blevo färdiga, Georg och jag, men lyckligtvis fanns ingen där att banna. Elias var tvärtom vid gott humör, man kunde locka fram ett leende på hans högtidliga ansikte, och han satt kvar ovan­ligt länge hos oss, sedan vi druckit kaffe, och berättade historier från sin Lundatid, om pro­fessorer och tentamina och hur det kändes, då han första gången predikade. Vi eggade honom med frågor att berätta mer, han lät locka sig och fann synbarligen stort nöje i att uppliva gamla minnen. Ja, Georg och han gjorde till och med upp, att han skulle följa med till Lund, när Georg reste för att börja terminen …

När han gått, sade Georg: — Det är, när man ser honom andas ut så här, som man förstår hur han plågas dagligdags. Varför skulle Niklas dö? Varför kunde inte gumman dö i stället?

— Jag förstår er inte i detta hus, sade Eva. Inte behöver folk dö. Man kan väl ordna saker ändå. Hon kan väl varligt sättas någonstädes i