204
Den som först vände åter från sina tankars ensamma vandring var Eva, kanske emedan hon hade kortare väg än vi andra till den punkt, där man helst vänder om.
Hon sade helt oförmedlat:
— Vad gjorde du, Rakel, förra nyårsafton?
Nå, av alla frågor i världen hade jag minst väntat den och inte heller ämnade jag sanningsenligt besvara den. Man ska inte låta skratta ut sig i onödan och naturligtvis skulle de le — eller kanske uppröras — över mig, om jag sagt dem, att jag för ett år sen var djupt förälskad och lekte sommar över helgen. De veta ju inte att när ett ombyte av årstid äger rum i livet då skära den flyende och den kommande in i varandra med långa tungor, och länge vet man icke, om man vaknar om morgonen till en höstdag eller en sommardag. Utan jag sade: — Det säger jag inte. Man ska inte vända tillbaka på gamla vägar, där ens spår är utplånade, och där ingen vid vägen mera vet ens namn, om någon skulle fråga efter det.
— Å, sade Eva med sorgsen röst. Jag låg just och tänkte att be er tänka på mig, om ni är tillsammans nästa nyårskväll. Blir man så fort glömd? Är alla spår borta om ett år?
Jag gick fram till henne och lutade mig över hennes öra.
— Ack nej, sade jag, det ska du inte tro. Det är bara en egenhet med mig för mitt bleka och
