Den här sidan har korrekturlästs

205

suddiga väsens skull, att jag glömmes av alla och överallt, så snart man inte har mig för ögonen.

Högt sade jag:

— Säg mig, varför skulle vi inte vara samman alla tre nästa nyårskväll?

— Det är tänkbart, sade Eva, naturligtvis. Men det är inte troligt. Ett år är så långt.

— Ett år är så långt, eftersade Georg.

— Ett år är kort, sade jag.

Nej, se, utbrast Eva plötsligt, titta Georg och Rakel på det där ljuset, det är väl likt Niklas!

Jag såg genast, vilket ljus det var hon menade. Det satt lite för sig själv ytterst på en gren, och nu hade det börjat brinna ner i hållaren. Lågan sänktes stilla utan ljud. In i det sista brann den alldeles jämnt och föll så med en nick som ett litet huvud, som faller ner mot bröstet i sömn. Förvillande lik den föreställning man har om en själ, som lämnar kroppen, steg en smal blå rökstrimma upp mot taket.

Sedan nu det första slocknat, började det ena ljuset efter det andra sin hädanfärd. Och det var verkligen förunderligt att se, nu sedan vi blivit uppmärksamma därpå, hur individuellt de alla dogo. Ett av dem flämtade och stred som i våldsamt motstånd, fräste och rök länge, innan dess dödskamp äntligen var slut. Man kunde festas att tänka på Helena … Ja, fullföljde man