208
någon dom på egen hand. Jag skrev på hennes begäran till en av mina lärare i Lund.
Medan jag gick upp till Eva, betänkte jag icke utan smärta att dessa två skrevo och beslöto om liv och död och om resa till kvinnan i Koblenz utan att det allra minsta ta mig med. Det var ju naturligt att det måste vara så kanske, men det gjorde mig ändå lite ont.
Förstod Eva, att jag kände mig utestängd? Då jag skött om henne, sade hon: — När vi orkar, ska vi tala om allting.
Därnere gick Georg alltjämt fram och tillbaka på salsgolvet. Helena och gamla frun hördes ej av, fast klockan var halv nio. Klockarfamiljen måtte utöva en storartad gästfrihet.
— Ingen har sagt något till mig, sade jag.
— Du får ju höra nu, vid första fråga. Hon bad mig ta reda på sanningen om hennes sjukdom, därför att det med rätta föreföll henne så besynnerligt, att hon låg här och blev uslare och uslare för var dag utan att det minsta försök gjordes att hejda förstörelsen. Hon sade flera gånger till mig: jag måtte vara avstjälpt som obotlig. Nå, jag försökte verkligen undgå i det längsta, ty jag tänkte: hur i all världen skall jag reda mig, då svaret kommer? Men så förstod jag mer och mer, att den saken behövde jag inte oroa mig för.
— Och han svarade?
— Han svarade, att om min sjukdomsbeskriv-
