209
ning var riktig, så var det beskrivningen på en obeveklig sjukdom. Obotlig, då den nått hennes stadium. Och så sade han, att om jag önskade, så skulle han, så fort han fick tid, komma upp och se själv. Men jag svarade, tillade Georg nervöst, att det ansåg vi tyvärr inte skulle tjäna det minsta till.
Georg ville tydligen inte ha hit sin professor.
— Men, envisades jag, läkare brukar inte uttrycka sig så där.
— Nej, inte till patienter och anhöriga. Men kamrater emellan, svarade han, eller lärare till elev, rättade han sig sedan.
Du kanske förstår varför man kan vara så säker, fortsatte han, om jag säger dig att ett av kroppens viktigaste verktyg är totalt förstört. Vetenskapen kan inte ersätta det verktyget. Det kan endast kroppen själv, om den möjligen vill. Men Evas vill inte, har inte orkat.
— Nå, frågade jag, hur bar du dig åt med detta brev, när det kom?
— Tror du inte professorn vet hur man gör? Han hade skrivit två brev. När Eva läst det som var för henne, sade hon: får jag nu se det andra? Hon känner dem.
— Fick hon det då?
— Nej, sade han hastigt, det var en del privatsaker i det. Men hon fick veta ändå. Vad skulle tjänat till att göra undanflykter, sen hade
14 — Wägner, Den namnlösa.
