dom låg. Men intet ljus syntes till, och här var så svart under träden, att jag icke kunde urskilja dess konturer. I samma ögonblick jag tänkte fråga pojken, hur det hängde ihop, trängde genom mörkret en välkänd gammal röst:
— Är det Rakels skjuts tro?
— Ja, det är det, Petter Abraham, svarade jag glad, är han oppe så sent?
— Ja, jag hade ju sport att hon kom i kväll, svarade gubben till en förklaring.
Och så hade alltså hembygden hållit sig vaken och hälsat mig välkommen ändå.
Jag tyckte att vi kommo aldrig ur allén. På en gång hade jag blivit orolig för mitt tilltag, och då vi körde in på gården och stannade framför den gamla röda längan klappade mitt hjärta på sitt gamla otrevliga vis. På förstugubron stod min bror, och jag såg hans uttryck av förvåning, då han upptäckte i framsätet icke mitt utan ett främmande dödsblekt ansikte. Nu skulle jag alltså fram med en förklaring hur det hängde ihop med den namnlösa. Men det var ingenting jag hade mindre aning om. — Elias, sade jag, ser du, jag fann henne ligga halvdöd vid vägen. Och ömkade mig över henne.
Skjutspojken harsklade sig menande: Kors vad hon ljuger, tänkte han.
— Då var det väl, att det var du, som kom vägen fram, sade min bror enkelt. Ja, välkommen till mitt hem, Rakel.
