214
riktighet som han. Inte för jag vet hur det lät, men jag försökte svara hurtigt och naturligt, att, kära du, det är ju särskilt påtagligt i ditt fall, men vems väsen är för resten det? För min del är jag då säker på, att stora delar av mitt jag ligger i tystnad och mörker, och väl är det. Vem vet vad jag annars skulle ställa till för liv. Men, Georg, om du håller av henne …
— Ja, det gör jag.
— Så betyder det väl ingenting, att du är sjuk. Du sade nyss, att följa med henne ända fram det kunde du. Jag tycker det är fullkomligt underbart, att denna ensamma människa kommit hit för att finna någon, som kan följa henne ända fram. För hon hade ingen i vida världen förut. Är du inte glad?
— Men förstår du inte att det också är rena helvetet att hålla av henne och se henne dag för dag? Begriper du då inte, sade han och formligt ruskade mig, att det är synd om oss? Vi är ju människor, vi är unga, vi är som andra, herregud, ska då inte friska …
— Du sa friska.
— Ja, jämförelsevis är du frisk, kunna förstå någonting?
Nyss hade jag fått bakläxa därför att jag trott dem om för mycket mänsklighet, för att jag missförstått Evas ögon och trott att hon bad om fred och ro för sin kärlek. Nu blev jag tagen för huvudet, för att jag inte förstod, att de hade
