215
ett helvete. Det gick verkligen min ära en smula för nära.
— Eller tycker du kanske, sade han med bitterhet, att detta par kan just passa bra ihop? Du tycker det är underbart, och jag ska vara glad. Men jag förbannar min sjukdom och jag förbannar hennes sjukdom. Det är väl ingen mening i alltihop.
Han sprang fram och tillbaka som ett skansendjur, jag reste mig upp och tog honom i armen och hade honom att sitta stilla. Det är alldeles omöjligt att tala med folk, som störtar oavbrutet frän ena ändan av rummet till den andra. Och nu skulle han ha sig en moralpredikan, hur osympatiskt det än kunde förekomma honom, bara för det att han anklagat mig för att ingenting begripa. Jag skulle avslöja för honom en hemlighet, som jag hittills varit så rädd om, emedan jag fruktat, att jag kanske hade en skruv lös, som trodde så, den hemligheten nämligen, att jag begrep allting.
— Jo, sade jag, kan du inte sitta stilla ett ögonblick, jag är inte mera frisk än att jag förstår hur skärande vemodigt det är med er två. Men, ser du, en djup mening finner jag i att ni möttes. Och är det mening i att ni möttes, då det mening i allting.
Georg satt och blåste ringar av tobaksröken på ett särskilt uttrycksfullt sätt, som hade han
