220
så får du låta Tyskland segra, eller låta min älskade komma oskadd ur kriget, eller något annat, vad du vill. Då han flyttades över på avdelningen för obotliga invalider, lät hon förflytta sig dit, hon med, hon gav sig inte, han skulle läkas. Vi följde alla med ett visst intresse hennes kamp, brukade gå och titta till dem i deras paviljong och konstatera att det verkligen gick framåt. — Kom tillbaka om en vecka, herr doktor, brukade hon säga till mig, så ska ni få se. Det öppna såret blev mindre och mindre, slutligen lyckades hon få det att gå ihop, han var läkt. Då tog hon sig en veckas ledighet för att fira detta, vila sig, besöka de sina eller vad hon nu gjorde. Vi gick alla och besökte honom i tur och ordning för att med egna ögon beskåda underverket. Han skulle naturligtvis varit tacksam, vi predikade det alla för honom, men det var han inte. Under den vecka hon var borta, hände tvärtom det oförklarliga, att gossen tog och rev upp det nyläkta såret med berått mod.
— Rev upp, sade jag, det kan man väl inte, om ett sår är läkt.
— Jo, du förstår, förklarade Georg, att ett sådant ärr är inte som andra, rör bara vid det och allt det nyläkta frätes upp av sig själv.
— Men, sade jag, något skäl hade väl gossen, som du säger, hur förklarade han själv sin orimlighet?
— Om han kunnat förklara det, hade det ju
