221
inte varit orimligt! Han blev ju själv bestört, när vi alla föll över honom, för vad han gjort. Jag hörde en gång en ung flicka stå vid hans säng och förebrå honom. Ja men varför gjorde du det? Hur kunde du? upprepade hon och gav honom ingen ro, till dess han slutligen sade : Jo, jag gjorde det därför, att det inte var du, som läkt det åt mig.
— Men så hade han dock ett skäl, som jag kan förstå!
— Kan du? sade Georg, när jag hörde det där, tyckte jag bara att det hela blev ändå orimligare och grymmare. Och sen har han stått för mig som det oförbätterliga och oberäkneliga i tillvaron, det som man måste räkna med och ändå inte kan fånga i någon siffra. Det, förstår du, på vilket alla beräkningar går sönder. Det är biten, som du inte kan passa in i Petter Abrahamspojkens bygge, hur du än vänder på den. Och kanske jag är en sådan bit?
— Ja, men Georg, sade jag, den där sköterskan, som du talade om, var hon inte villig att för andra gången sköta om hans sår?
Georg slog till ett skratt, jag kan inte uttrycka mig på annat sätt, vid dessa ord.
— Nej, det var hon inte, sade han. Hon läkte inga fler sår efter den betan. Stackarn, tillade han.
— — —
Niklas hade själv fått vara med om det tyngsta arbetet för tillredandet av sin begravning. Nu
