Den här sidan har korrekturlästs

223

att Niklas fick dö, sade de. Och så gott för släkten att slippa tänka på begravningen.

Men en oro hade gumman ändå i samband med Niklas’ död, och den anförtrodde hon mig genast. Se, Niklas hade årligen skrapat ihop några tior och givit henne, och den lilla summan hade varit så god att ha för mågens skull där hon bodde. Hur skulle det nu gå? Visste jag om Niklas lämnat något efter sig?

— Mor Kristin ska få sina tior, så länge hon lever, sade jag. Dit får räntan gå på Georgs sparbanksbok, tänkte jag.

Maken till skådespel som denna begravning hade väl Ljunghedaborna sällan eller aldrig skådat. Ingenting brukar vara så torftigt, även om sam­tidigt högtidligt, som en backstugusittares begrav­ning i Ljungheda, ty ingenting var så torftigt som hans liv. Hans kista är alltid så smal, så liten och lätt, ty skrumpen och mager är den döde. Följet är också fattigt och litet och ryms på ett par vagnar eller kälkar.

Men Niklas’ begravning kunde ha anstått en hemmansägare, ja, anförtrodde mig hans tillintet­gjorda syster, man kunde rakt tro han vore å prästasläkt.

— Tänk, han, som sprang så mycket för å se lik, sade hon, då gästerna samlats på söndags­morgonen och gingo ner för att beskåda det skönt prydda likrummet, tänk om han kunnat ana, att hans skulle bli så hedrat.