224
Jag hade föreslagit, att vi skulle skruva igen om honom och låta honom få vara i fred, innan gästerna kommo, men härvidlag voro alla emot mig. Så hjärtlösa, ansågo de andra, kunde vi inte vara mot gästerna. Dessutom kunde det lätt uppstå smygande rykten, om vi företogo en så ovanlig handling. Och innan dagen var slut, var jag glad att jag inte fått min vilja fram.
Då bärarna burit ut honom ur boden, ställde de ett ögonblick ner honom på snön utanför stenbron, ty han skulle ju, som brukligt var, sjungas ut ur det sista hus han bebott.
Just som vi klarade halsarna för att stämma upp: Sänd Herre dina änglar ut, hejdade oss Elias med ett tecken. Så räckte han ut sin hand över Niklas och sade : — Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner.
Begravningsgästerna, som stodo i en halvkrets nedanför bodtrappan, sågo med skäl förvånade ut och betraktade frågande den ene den andre. Alla visste ju, att Niklas dött av lunginflammation, men ingen visste, att det var för en väns skull han fått den.
Georg, som stod bredvid mig, mycket blek denna dag, flög till smärtsamt. Jag viskade i hans öra: — Avundsvärde Niklas!
Men, tänkte jag samtidigt, var inte detta grymt av Elias?
Sången hade ännu icke begynt. Elias stod där med ryggen mot oss andra och hatten i hand
