226
Då jag steg ur släden framme vid kyrkogårdsgrinden, fick jag svar på min fråga. Ty Georg kom fram och hjälpte mig ur.
— Jag skall säga dem hur det var, sade han.
— Men, Georg, vad gör du?
— Jag vet nog vad jag gör, svarade han och var borta, innan jag hann avråda honom, ifall jag nu överhuvud sett mig god till att göra det.
Niklas’ grav var grävd hos oss i prästkvarteret, och även detta var ju en anledning till talande och utläggningar. Redan nerifrån grinden såg man, att omkring den var samlad en skara folk, som tedde sig som en stor svart fläck mot den vita snön. Blotta vissheten att mittibland dem stod gamla frun, och att hon nu talade över Niklas för alla som ville höra på, gjorde det nästan svårt att nalkas gruppen. Jag trodde inte att ens klockringningen kunde tysta hennes tunga.
Med Elias, Georg och klockaren i spetsen följde vi Niklas uppför den granrisgröna gången. Vi gingo förbi Åsa-Hannas grav, och jag iakttog snarast rent mekaniskt att vid dess fot var lagd en stor fin Stockholmskrans med färgade vallmohus och andra hållbara prydnader. Och jag tänkte i förbifarten: det är en dyrbar krans, men så är den också beräknad att hålla över vintern.
Visserligen var det ett underligt och blandat följe, för vilket de nyfikna öppnade sina led och beredde rum, då vi nalkades den öppna graven. De besynnerliga höga hattar, i vilka Niklas’
