Jag stod rätt handfallen, vad skulle jag nu göra? Jag tog hennes puls, den var dålig men icke en döendes. Jag hade hoppats att kanske Helena, min svägerska, skulle komma upp. Men det gjorde hon inte, i stället ringde gong-gongen därnere, och jag tyckte att jag hade intet annat val än att lämna flickan och gå ner.
Det borde ju ha varit ett stort ögonblick, tycker man, då vi två syskon åter träffades för första gången efter så långa år. Men jag var för upptagen av tanken på den besvärliga situation jag skapat åt mig för att egentligen känna någon högtidlig känsla, då jag öppnade salsdörren. Av gammal vana sen förr höjde jag foten för att kliva över den höga tröskeln, men den var borta och ersatt med en vanlig tröskel som på alla andra ställen.
Därinne stodo tre personer och väntade mig. De föreföllo så långa alla tre i det låga, djupa rummet, tycktes även i övrigt förunderligt lika varandra vid första ögonkastet. De hade samma sätt att se på mig, hälsade mig med samma leende, tyckte jag, det for för mig, att de alla tänkte intensivt på samma sak och prövade mig på den.
Helena steg fram ur gruppen, räckte mig sin hand och välkomnade mig.
— Du har blivit fet och duktig, sade hon.
Jag måste le något åt detta uttryck, ty jag visste ju själv, att denna fetma är till döds. Men jag
2. — Wägner, Den namnlösa.
