234
— Nej, inte gärna. Kom de, då skulle det vara tyst i huset, och ingen fick knacka på hans dörr. Men han uppmuntrade dem aldrig att komma.
— Det var förståndigt, viskade Helena. Jag tycker förstås inte man ska driva bort dem. Men kan man tiga, så är det väl bäst.
— Ja, jag förstår, att du tycker det. Nå, hur gör Elias? Uppmuntrar han dem att komma?
— Det vet jag inte. Hur skulle jag veta det? Men de är här ofta, i synnerhet en del, och då har han alltid obegränsad tid.
— Han är olik far i det också, sade jag. Far höll aldrig långa samtal. Far tror jag var närmast blyg för människohjärtat.
— Jag undrar inte på det, sade Helena och försvann ljudlöst.
Jag blev stående kvar i salen under illusionen att jag var förflyttad tjugu år tillbaka i tiden. Allt var sig ju likt, möblerna, tystnaden, den gråa vinterdagens bleka ljus i rummet. Den stora skillnaden var jag själv, som nu visste vad sorg och vad glädje var.
Jag satte mig i soffan stilla, med orörliga händer, ursäktande mig därmed att jag ville bevaka denna frid, så att ingen störde dem därinne hos Elias.
Min försiktighet var inte opåkallad, ty snart hördes buller och steg i förstugan, och gamla frun stack in huvudet genom dörren.
