237
vågig underkontur av de tunga droppar, som hängde där, färdiga att brista och falla. Ja, de sågo nästan förgråtna ut, de kära gamla träden, och det var ledsamt att se, även om jag visste att det var en villa blott.
Allén sluttar sakta ner mot landsvägen, just så mycket att det blir lätt att gå. För varje gång, det slår icke fel, som jag lämnar gården och vandrar denna mot stormar skyddade väg, som är så lätt och utan möda för foten, är det som att börja livets vandring på nytt. Där borta, där allén och barndomen slutar, ser man en strimma av landsvägen, som bildar vinkel mot allén. Det är skiljovägen, den oundvikliga: ska jag nu gå åt vänster eller höger, åt byn och människorna till eller åt skogarna och ensamheten?
Medan jag stod och tvekade nere vid allégrinden, kom Petter Abrahams lille pojke ut ur stugan och störtade fram till mig. Jag frågade vart han tänkte ta vägen. — Följa med henne, svarade han som jag väntat. Kan bära henna korg. Han höjde sig på tå för att se efter, om där fanns något på botten och blev mycket besviken då han såg att den var tom. Medan jag stod och försökte förklara för honom, att han skulle ta korgen och förvara den tills jag kom tillbaka från promenaden, så skulle vi gå tillsammans bort i byn, kom herrgårdspatronen åkande ensam i sin lilla släde. Han höll in hästarna. Pojken tog av mössan.
