242
— Törs mormor kanske säga detsamma i Rakels närvaro, som för alla socknens käringar att hon har tagit alla mormors pengar?
— Ja, visst har hon det. Och skam var det, att ta från mig fattiga gumma den lilla slanten jag hade sparat ihop.
— Men jag fick den ju frivilligt, skrek jag.
— Men hon har då ingen skam i sig Rakel, tror hon jag skulle lämna å mina penga frivilligt, och till henne?
Georg försvann in till Elias: — Det här ska far höra på, sade han.
— Gärna det, sade jag, men gamla frun sökte hindra honom: — Jämt ska ni då störa Elias. Det var tydligt att hon velat ha honom ensam då historien med sparbanksboken skulle berättas. Elias kom strax ut.
— Det är bättre ni kommer in till mig allesammans, sade han. Ni för ju ett sådant väsen, vem är det, som är död? Man kunde tro att svärmor beskyllde Rakel för att ha dödat någon.
— Det gör hon också, sade Georg.
— Ja, och det är sant också, gnällde den gamla. Hon erkänner själv att hon har dödat den. Och så berättade hon hur jag lurat och bedragit och bestulit henne på det sista hon ägde, och som Georg, stackars gosse, skulle haft efter henne, fast nu så får han det minsann inte, som han faller över en gammal människa. Men se, ni har
