sade: ja och den fetman har jag råd att underhålla. För jag har niohundra pund med mig hem.
— Faster kan väl hälsa på mig i alla fall, sade min brorson.
— I tur och ordning, sade jag, besluten att sätta mig i respekt från början. När jag alltså hälsat på Elias, vände jag mig till honom.
— Jag tycker precis att jag sett dig förr, sade jag och granskade honom, som för att upptäcka en likhet.
— Det är kanske pappa, som faster Rakel far efter, sade han. Min bror anmärkte, att jag måtte väl ändå ha sett Georg som liten, även om han ju mest vistats hos morföräldrarna.
Men det var inte alls familjelikheten jag menade. Detta nakna unga ansikte, som trodde det bar en stram och munter mask, men som man i själva verket knappt nändes se på för allt vad det förrådde, det kände jag igen, de kommo med det ibland, gossarna, rakt ur skyttegravarna till lasarettet, där jag arbetade under kriget. Ja, le du min gosse och klappa mig på axeln. Jag är en fetlagd och lite larvig kvinnlig anhörig, och du är en lovande, säker ung man, som vilar dig några veckor ovanpå din medicine kandidat-examen. Jag går med på det så länge.
Vad skulle vi tala om? Jag sade: — Här är sig likt.
— Ja, sade min bror, ja nu. Men du skulle ha sett så min företrädare spökat till det åt sig.
