245
att hjälpa henne med en god gärning och syndabot med hennes vilja, fast hon kom av sig i begynnelsen.
— Det var mycket oklokt av dig, sade Elias. Jag hade inte trott dig om så mycket oförstånd. Och en sak förstår jag inte. Varför behöll du boken i stället för att ge den till Georg?
Jag stod där som en anklagad framför dem båda.
Georg sade : — Faster visste nog, att jag skulle genast lämnat igen pengarna.
— Jaså, det var skälet? sade Elias.
I detsamma kom den gamla igen. — Nej, jag har den inte, sade hon. Och nu kom jag ihåg var hon säger, hon gjort av pengarna. Hon påstår, att hon gett dem till käringen på Gröntorp för att tysta ner den här tråkigheten med att Niklas dog i vår tjänst.
Jag stirrade på gumman, återigen slagen av hennes hemlighetsfulla gåva att gissa sig fram till närheten av sanningen. Det var ju alldeles sant, att jag funderat på att föreslå Georg att använda pengarna till en donation för Niklas’ minne, varav modern skulle få räntan medan hon levde. Men jag hade dragit mig för att tala med honom om saken, emedan jag fruktade att han skulle ta dem och resa till Koblenz i stället.
— Mor Kristina har också nämnt något för mig om en donation, sade Elias.
— Ja, men hon har inte fått mer än sjuttiofem
