246
kronor än, det vet hela socknen. Och det var sexton hundra på boken. Resten har Rakel tatt själv, sade gamla frun triumferande. Akta du dina kassor, Elias. Jag bara säger det. Nu kommer posten. Och hon störtade ut.
Posten kom mycket riktigt uppåkande och på skjutsen satt Petter Abrahamspojken med min korg. Jag hade ju glömt att jag stämt möte med honom.
Jag gick mot dörren, men Elias ropade mig tillbaka.
— Rakel, sade han, kanske du skulle vilja ge mig den där sparbanksboken, så att vi får rätta till den här tråkiga historien.
— Hur kan jag det, om jag tagit pengarna? sade jag med bitterhet och gick min väg.
Gumman kom emot mig med ett brev. — Jag ville inte lämna henne det därinne, sade hon, hurdan hon än är, Rakel. Är det verkligen möjligt, att hon har något med polisen i Malmö att göra? Jag måste verkligen skratta: På kuvertet stod mycket riktigt tryckt: Polismästaren, Malmö. För att pina min plågoande tillbaka stoppade jag det oläst i fickan. Men hon förblev stående framför mig.
— Jag går inte, förrän Rakel har läst det, sade hon. Enda vägen till försoning med Gud är att lida sitt straff inför människor, tillade hon, vänd till mig och Petter Abrahamspojken gemensamt.
Jag ögnade genom brevet med största för-
