248
han lade sin hand med kraft på bordet, liksom beseglande sin åsikt. Ett ögonblick fängslades jag av faderns och sonens underbart lika händer, den största likhet jag upptäckt dem emellan. Ser du, ser ni båda, tillade han och såg på mig, man kan inte behandla Guds bud sorti en lämplighetsfråga. Var så god och sitt ner, Rakel. Det Gud befallt, det gör jag, hur olämpligt jag än finner det vara. Nå, har du sparbanksboken?
Jag lade fram den. Jag vet inte om du minns, sade jag, hur mycket din svärmor hade på sin bok. I alla fall är detta samma summa. Men den är inte din, det är Georgs. Det gör mig ont att lämna den ifrån mig.
Georg tog den ivrigt och slog upp summan.
— Förträffligt, sade han, det räcker att betala för henne ett helt år på något hem.
— Stackars hem, sade jag.
— Ja, det kommer inte på fråga, sade Elias. Hon stannar här så länge hon lever. Jag har för mig det blir inte så länge.
Georg och jag sågo på varandra. Kanske tänkte han som jag på hennes ljus i granen som aldrig slocknade.
— Då är det väl bäst jag reser, sade jag, för en sådan ofrid kan här väl inte vara i detta hus.
— Seså, Rakel, sade Elias lite otåligt, tag det lugnt. Tänk på hur länge jag fått uthärda. Och du har bara prövat på det några månader. Vart skulle du ta vägen, för resten?
