Det var verkligen en njutning att få sätta föräldrarnas gamla möbler tillbaka på sina gamla platser igen.
— De förra hade det inte otrevligt, sade Helena, just som hon gick ut ur rummet.
— Vem skall jag nu tro, frågade jag ledigt, vänd till Oeorg. I själva verket var jag, och i någon mån kanske också de andra, grymt generad. Vid ett sådant återseende efter många år — ty vad man har klara och skarpa ögon att se varandra med. Och ju mer man ser av de andras ärr och sår, dess blygare, dess mer förtvivlad blir man över sina egna. För Elias gick det väl an, han hade funnit på att krypa bakom ett långt, redan gråsprängt skägg, som förvandlade honom så fullkomligt att man inte kom sig för med att göra några jämförelser. Men för Helena och mig funnos inga förmildrande omständigheter. Vi hade mötts senast som ett par unga flickor, som togo sig bra ut i varandras sällskap, emedan den ena var lång, mörk och vacker och den andra — jag — blond och, jag fror det gemenligen hette, täck. Jag såg på henne och tänkte: så jag måtte se ut.
Då vi satt oss, sade Helena: — Hon ska få upp en kopp te och så.
— Vad är det för en flicka? frågade Elias, som han väl måtte göra.
Där stod jag. Vad skulle jag svara? Jag visste inte ens den namnlösas namn, än mindre hennes
