258
Han teg, han var fast. Det var tydligen hon, som låtit honom förstå detta. Och åter måste jag med nästan vidskeplig rädsla konstatera hur hon anade sig till allt, som var smått och dumt hos en. Det var alldeles riktigt, att jag undrat, ja att hans tystnad sårat mig som bevis på, att han, sedan han sett mina prestationer, icke ansåg att jag var någon lön värd. Det var jag inte heller, Gud skall veta, att jag inte är så blind, så jag tycker det. Men han borde tycka det. Dock hade inte en suck om denna sak gått över mina läppar, för intet pris skulle jag velat att han finge en aning om mina tankar, och se där, nu visste han dem.
— Och du tror henne, utbrast jag, dess mer förbittrad därför att han träffat rätt. Du tror, att jag skulle beklagat mig för henne för att jag ingen lön fick. Och sen så låtsar du tro, att andra inte tror andra lögner hon sprider ut om mig.
— Ja, emedan det ju skulle varit fullt rimligt om du undrat, därför kan jag tro det, försvarade han sig.
— Precis lika rimligt som att jag skulle stulit. Jag skulle talat om en sak, som angår dig och mig med henne, henne! Om det funnes en bild av mig i ert medvetande på vilken ni prövade hennes lögner och sade: nej, detta vet vi, att det kan inte Rakel ha gjort, då vore hon inte farlig, och jag behövde inte vika. Men ingen,
