Den här sidan har korrekturlästs

259

jo Georg, tror mig utan att fråga. Och därför är det bäst jag reser min väg.

— Rakel, var nu förnuftig. Man måste ha tåla­mod. Även då man blir misskänd.

— Är det allt vad du säger dem, som kommer till dig? Låter du dem gå utan någon tröst?

Jag tänkte nu åter på mor Katrina, men nu undrade jag om det, som jag tagit för hennes naturliga värdiga förbehållsamhet, var avstånds­tagande på grund av sparbanksboken.

— Jo, sade Elias, jag ger dem tröst. Jag säger dem, att om de håller ut intill änden skola de få dagspenningen.

— Ingenting annat? Ehuru jag visste på för­hand, att det ingenting annat var, som han sade dem.

— Är det inte nog? Även utan dagspenningen skulle de hålla ut. Men du förstår inte vad löftet om dagspenningen betyder för oss, som tror.

— Ja, men alla tror väl inte. Och alla önskar väl inte göra det rätta.

— Dem andra hutar jag åt då. Dem skrämmer jag.

— Tänker du göra det med mannen till henne, som var här i dag?

— Ja, du kan lita på att jag tänker rykta honom väl, sade Elias med en ton, som uteslöt varje möj­lighet till tvivel på att Sven i Hultet hade en het stund att vänta.

Men vad skulle det göra för intryck på honom,