levnadsställning, hennes öde. Det återstod alltså intet annat än att i korta drag berätta vad som hänt.
— Att ni vågade ta hem faster från England, anmärkte Georg.
Ingen svarade, och jag vände mig nu direkt till Helena. Det var ju hennes hem, erinrade jag mig nu och icke mera mitt.
— Helena, sade jag, nog är jag förstås en rätt oöverlagd person. Men om jag inte haft minne av något visst generöst hos dig, så hade jag ändå inte vågat göra, det jag gjorde.
Jag höll henne under min blick, medan jag väntade svaret på denna vädjan och tänkte därvid, att det var nog inte farligt det jag gjort. Krympt och förminskats hade bestämt inte hennes väsen. Fast hon nog var lite artig, som skjutspojken uttryckt det, så imponerade hon på mig ändå genom någonting, jag visste icke vad.
Nu stod hon och skar bröd och svarade mig icke. Jag såg icke hennes ögon, blott hennes tårfrätta ögonlock.
— Rakel gjorde alldeles rätt, sköt Elias in. Hon är upplärd i att en prästgård ska vara ett härbärge, inte bara till för man, hustru och barn.
— Och svärmödrar, mumlade Georg.
— Jag kallar inte det för hem, sade Helena långsamt, som aldrig öppnar sin dörr för dem, som råkat i rövarhänder.
Därmed var saken klar, jag hade fått förlåtelse
